Inget regn än, men det är mörkt. Fast det var ljust och fint i kyrkan, ett dop inledde Högmässan och dopbarnet hade tydligen en stor och släktkär familj. Så många var det längesen vi var i kyrkan. Utanför hade gårdagens bröllopsgäster strött röda och vita hjärtan i nån sorts tunt tyg. Alla ska ju vara så originella och det lär dessutom vara en skröna att ris sväller i fåglarnas magar, men alla dessa andra saker man måste kasta. Vaktmästaren sa att hans absoluta hatobjekt var den gången man kastat såna där pastellfärgade hjärtan, som man kan använda till tårtdekorationer. Dom består ju till större delen av socker och när dom hamnar på marken, så smälter dom och kommer på skorna för alla i närheten. Och vaktmästaren hade försökt med högtryckstvätten och då hade kalkstensplattorna man hade på den tiden inte alls mått bra. Han påstod att det hade luktat vanilj en månad efteråt.

Och i går var jag rätt nöjd med att jag stickat nedre resåren på makens slipover och dessutom så där fyra centimeter av det släta partiet, men sen funderade jag. Så nu har jag repat upp alltihop och stickar en större storlek. Det känns som om det vore väldigt snopet om den blir för kroppsnära. Det är tråkigt att repa upp och ännu tråkigare att lägga upp nya maskor, men ibland är det ändå det bästa alternativet.