söndag, 29 augusti, 2021


Man får ju göra det då och då. Dels var det lite trassligt att repa upp hela stickningen, dubbel tråd. Sen skulle det läggas upp nya maskor och när allt var klart med det hade jag fem cm över, så jag var tacksam att jag inte behövde starta om med det också. Nu stickar jag resår, det har blivit tre cm, alltså halva. Nu vet jag att det går fortare med slätstickningen, så jag försöker tänka på det. Men jag är ändå nöjd med att jag började om.

Nu har jag gjort klart söndagskvällens ständiga syssla, medicinfördelningen för veckan. Jag ska försöka gå till apoteket i veckan. Det är inte panik riktigt än, men jag tar ut det som är möjligt, så att jag har förråd. Det är ständigt min ängslan, det här att vara beredd. Sen har jag varit med flera gånger om att relativt vanliga mediciner inte finns utan måste skickas efter. Jag tror jag satsar på onsdag eller torsdag efter lunch. Måndag och tisdag förmiddag brukar det vara mer folk, troligen ringer man in till vårdcentralen på måndagsmorgonen och får antingen läkartid eller telefonförnyelse och då hämtas den tydligen ut då. Och jag försöker fortfarande samla ihop mig till att ringa v-centralen. Och jag ska skicka mail till ansvarig för avlastningen också. Vi har fått schema t o m v 36, och jag kan förstå att det var svårt att planera där i slutet på maj, när vi fick detta schema, men nu kanske man kan göra en insats till slutet av året. Jag är ju fortfarande väldigt kritisk till makens karantän, av flera olika skäl, inte minst med den ovaccinerade personalen.

Inget regn än, men det är mörkt. Fast det var ljust och fint i kyrkan, ett dop inledde Högmässan och dopbarnet hade tydligen en stor och släktkär familj. Så många var det längesen vi var i kyrkan. Utanför hade gårdagens bröllopsgäster strött röda och vita hjärtan i nån sorts tunt tyg. Alla ska ju vara så originella och det lär dessutom vara en skröna att ris sväller i fåglarnas magar, men alla dessa andra saker man måste kasta. Vaktmästaren sa att hans absoluta hatobjekt var den gången man kastat såna där pastellfärgade hjärtan, som man kan använda till tårtdekorationer. Dom består ju till större delen av socker och när dom hamnar på marken, så smälter dom och kommer på skorna för alla i närheten. Och vaktmästaren hade försökt med högtryckstvätten och då hade kalkstensplattorna man hade på den tiden inte alls mått bra. Han påstod att det hade luktat vanilj en månad efteråt.

Och i går var jag rätt nöjd med att jag stickat nedre resåren på makens slipover och dessutom så där fyra centimeter av det släta partiet, men sen funderade jag. Så nu har jag repat upp alltihop och stickar en större storlek. Det känns som om det vore väldigt snopet om den blir för kroppsnära. Det är tråkigt att repa upp och ännu tråkigare att lägga upp nya maskor, men ibland är det ändå det bästa alternativet.