Jag testade dammsugaren och det verkade som om alla dom färgglada papperslapparna hamnade rätt, så då vågade jag på att dammsuga under sängen och diverse annat. Sen tittade jag på sista avsnittet av Matador, jag kom inte alls ihåg hur det blev. En skildring av att livet kan vara betydligt mer komplicerat än vad ytan visar.

Och så läser jag förstås om alla som börjar på nya projekt inför hösten. Det händer att det förekommer kloka råd om att man ska se till att ha mål att längta till framåt. Lättare sagt än gjort, jag har inte så mycket fantasi att jag kan åstadkomma det. Här gäller det bara att ta ett steg i taget, ibland inte ens det. Då får det räcka med att kunna stå still. Jag har hela tiden, bokstavligen, en sorts lågintensiv ängslan inför vardagen. När maken var på avlastning senast t ex, han var tydligt mer svullen om fötterna än annars, när jag hämtade honom. Självklart sätter jag mig och googlar och hittar både det ena och det andra. Nu tycks det ha gått tillbaka till det som är normalläge för honom, men någonstans finns informationen lagrad hos mig. Och när jag på kvällarna smyger mig in i sovrummet, så lyssnar jag, andas han?, och ibland är det väldigt tyst och jag börjar undra vad jag gör om det blir ännu tystare. Jo, jag vet vad och hur man gör, men det är mer den där känslan av ständig beredskap. Det tär. Men jag försöker hålla det hela på någon sorts avstånd. Sen regnar det också.