fredag, 27 augusti, 2021


Jag testade dammsugaren och det verkade som om alla dom färgglada papperslapparna hamnade rätt, så då vågade jag på att dammsuga under sängen och diverse annat. Sen tittade jag på sista avsnittet av Matador, jag kom inte alls ihåg hur det blev. En skildring av att livet kan vara betydligt mer komplicerat än vad ytan visar.

Och så läser jag förstås om alla som börjar på nya projekt inför hösten. Det händer att det förekommer kloka råd om att man ska se till att ha mål att längta till framåt. Lättare sagt än gjort, jag har inte så mycket fantasi att jag kan åstadkomma det. Här gäller det bara att ta ett steg i taget, ibland inte ens det. Då får det räcka med att kunna stå still. Jag har hela tiden, bokstavligen, en sorts lågintensiv ängslan inför vardagen. När maken var på avlastning senast t ex, han var tydligt mer svullen om fötterna än annars, när jag hämtade honom. Självklart sätter jag mig och googlar och hittar både det ena och det andra. Nu tycks det ha gått tillbaka till det som är normalläge för honom, men någonstans finns informationen lagrad hos mig. Och när jag på kvällarna smyger mig in i sovrummet, så lyssnar jag, andas han?, och ibland är det väldigt tyst och jag börjar undra vad jag gör om det blir ännu tystare. Jo, jag vet vad och hur man gör, men det är mer den där känslan av ständig beredskap. Det tär. Men jag försöker hålla det hela på någon sorts avstånd. Sen regnar det också.

Dagens mat, tänker jag. Fänkål, potatis, vitt vin, lite kryddor och så laxen i tärningar. Det tycker vi är gott. Och sen ska jag testa dammsugaren, jag tänker mig att riva postit-lappar i små bitar och testa om dom hamnar i dammsugarpåsen eller om det blir kaos av det också. Jag är trött på att dammet inte hamnar rätt, så då tänker jag göra ett experiment först. Och fredag betyder tvättdag, duschdag (maken) och byta lakan dag. Så det vore trevligt att ha dammsugaren i fungerande skick.

Vi satsade på ett avsnitt av The Crown i går, vi tittar på ett i taget med lite avstånd, så vi har inte hunnit längre än till så där 1954, men kanske fortsätter vi i kväll, Kristallengalan är säkert trevlig men inte något omistligt för mig. Sen är det en sån där dag där jag måste ransonera mig, duschandet är krävande på många sätt och natten som gick var inte så bra. Det kunde varit värre, jag är förstås tacksam när maken vaknar i tid och väcker mig, men en vanlig natt räcker det med en gång och i natt var vi uppe två gånger och det gör skillnad för mig. Jo, jag fattar att det är jobbigt för maken, men det är han som behöver gå upp och då kanske man är mer motiverad s a s. Och självklart är jag tacksam att han oftast sover rätt bra, det är lite lugnande när jag kommer in i sovrummet och ska lägga mig, och han snarkar lite stillsamt. Eftersom jag vet att han sover sig igenom godståg och växlingar utanför fönstret, men lätt vaknar om det kommer något ljud alls från min sida av sovrummet, så har jag sett till att ha lakan som inte prasslar och jag är väldigt tyst. Sen tror jag att jag kanske snarkar, men det kan jag inte påverka.