Tigerliljan's Weblog

I all stillhet gick jag ut för att köpa garn till en slipover till maken. Jag fick tag i ett enkelt mönster och ett blått merinogarn, så kanske blir det klart innan vintern är slut.

När jag var på väg uppför trapporna här i huset så hörde jag ett himla liv från parkeringen, så jag stannade till och kollade. Det var fyra män som stod och skrek på arabiska till varandra, dvs tre skrek åt den fjärde. Och plötsligt hoppar en av dom på den där fjärde, sliter ner honom på marken och börjar hoppa på honom. Jag insåg iofs att mitt våldskapital är rätt begränsat, och så vitt jag såg hade ingen just då någon kniv tillgänglig, men jag blev så arg och hojtade så kraftfullt jag kunde – ‘nu lägger ni väl av ändå, sluta omedelbart’. Och inte vet jag om svenskan räckte, men hur som drog dom sig något från varandra, fällde upp huvorna och gick därifrån. Fast jag hörde förstås att dom fortsatte skrika längre bort, men jag tänkte att på torget finns det väl fler som kan ingripa, om det skulle vara så. För ett par månader sen hade vi ju en knivskärning i kvarteret bredvid. Det är alldeles väldigt sorgligt alltihop.

Det är förstås betydligt svalare också. Jag svepte om mig regnjackan och gick och köpte tobak av den alldeles väldigt rare lille runde levantinske mannen. Fast inte hade man några katrinplommon på coop heller, så än så länge får maken klara sig på det befintliga förrådet.

Jag fick ett meddelande i går att man återupptagit torsdagens morgonmässor i närmaste kyrkan. Självklart blev jag tacksam över omtanken, jag gick där rätt ofta före pandemin. Men nu är våra förhållanden lite annorlunda. Just 8.30 är en sällsynt illa vald tid för mig, det stämmer liksom inte alls med makens morgonvanor, och det är en tydlig förändring efter den här karantänen, en hel del som blivit annorlunda och inte bättre, kan man säga. När man går i det varje dag, så märks inte så mycket, men när man ska försöka återkoppla till saker som var innan, så märks förändringen så tydligt. Maken rör förfärligt lite på sig förstås, han har ju svårt att göra det och han har ont hela tiden. Han fick ju nån sorts smärtlindrande medicin, som tog en evighet att sätta in, men det verkar inte som om den har någon större effekt. Hade vi haft kvar samma läkare, så hade jag förstås frågat om vi långsamt skulle fasa ut den igen, men nu finns ju inte någon att fråga. Jag bara konstaterar.

Sen fick jag ffg ett spamsms, antar jag att man kan säga. Någon som hurtigt uppmanade mig att klicka på en länk, så skulle jag snabbt tjäna 2500, för det hade han gjort, och så undertecknat med ett vanligt svenskt mansnamn. Nu tror jag att jag känner två med det namnet, och ingen av dom brukar skicka sms till mig. Jo, jag raderade snabbt förstås. Men jag kände mig lite som Claudia Schiffer eller möjligen Linda Evangelista, som väl sa om något erbjudande på sin tid att ‘för så lite pengar kliver jag inte ens ur sängen’.