onsdag, 25 augusti, 2021


Plötsligt kan jag tydligen skriva inlägg från datorn, jag har harvat från mobilen jättelänge. Det bör kunna innebära att jag åstadkommer längre inlägg, jag bara säger.

F ö kom jag att tänka på, där med sonens fika med dom andra förtroendevalda, när jag själv hade sånt fikande. En gång i månaden hade vi nämndsmöte med tillhörande fika förstås, detta samhällets oöverträffad smörjmedel. Jag har ibland – rätt ofta – försökt hålla folk på hyfsat gott humör, så jag tyckte det var rimligt att låta vice ordföranden bestämma fikabröd. Hon fick ju inte bestämma så särskilt mycket annars. Och hon ville ha wienerbröd med vaniljkräm, så det blev det. Fast med väldigt långa mellanrum dök det upp en kvinna, som tillhörde ett mindre parti inom oppositionen, vid sammanträdena. Hon glömde rätt ofta bort det hela. Men när hon då dök upp, så klagade hon på wienerbrödet. Vi borde äta fruktkorg i stället för att vara mer hälsosamma. Mmmm. Vi möts då och då numer också i andra sammanhang, och jag bara konstaterar att hon säkert väger 15 kilo mer än jag, så det där enda wienerbrödet var knappast det enda kaloriintaget för någon av oss. Sila mygg och svälja kameler, eller hur det heter. Obs, det var inte frågan om allergi eller diabetes eller så, utan det var mer en moralisk dimension.

Där satt jag i stillheten när Äldste knackade på dörren. Han tycker det är trevligt att värma lunchlådan hos oss, när han har harvat en stund i kommunalpolitiken. I dag hade de dessutom fått tårta till kaffet eftersom en duglig tjänsteman slutade och en ledamot hade jämn födelsedag. Sonen suckade lätt och påminde sig att han haft ledamoten som musiklärare i fyran. Äldstes absoluta gehör hade väl inte precis använts just där och då, om man säger så. Fast nu sa sonen, vänligt nog, att det var rätt osannolikt att han skulle lite yngre än jag. Det var väldigt roligt att han tittade in. Sen åt maken och jag rökt makrill med remouladsås (köpt), och så fanns det rätt mycket tiramisu kvar från i går. Jag försöker tänka att jag fortfarande är mätt, för det borde jag vara.

Det är gråväder ute, så pass att det duggade lite när jag gick ut för att flytta på bilen. Jag satte på vindrutetorkarna innan jag körde dom få meter det var fråga om, och duggandet hade slutat när jag klev ur bilen, så det är inte skyfall här. Och jag känner mig avslappnad och har bestämt att i dag ska jag bara ta det extremt lugnt. Äldsta ringde när hon var på promenad och det var roligt, jag vet precis hur det ser ut där hon gick och det är också fint. I dag blir det rökt makrill i lättjans tecken. Och det är fyra månader till Juldagen.