Tigerliljan's Weblog

När jag skulle åka till Rom 2017 hade jag precis köpt ett par nya skor, som var avsedda att gå i, men jag tänkte att det kanske var en dum idé att ta ett par icke ingångna skor till allt gående som en Romresa brukar betyda. Jag satsade på ett par bekväma, som jag haft minst ett år och det gick bra. Sen har jag förstås använt dom här hemma, så pass att jag har fått limma sulan på den ena. Jag hade nog hoppats kunna lämna in den till skomakaren, men han har tydligen givit upp här under corona. Men jag har förstås använt dom där, som egentligen köptes för att gå i. Och här i sommar har det inte blivit bra, jag vet inte varför. När vi var borta för fyra veckor sedan, så lyckades jag få ett rejält skoskav på höger häl, men jag tyckte det såg ut att ha läkt nu, så jag tog dom förra veckan. Nytt skoskav på höger häl, väldigt irriterande. Så efter mycket diskuterande med mig själv har jag i dag skickat efter ett par, som jag än så länge har förhoppningar om. Och egentligen tycker jag nog att det är rimligt att ha hela skor jag ska kunna gå i. Vi får se hur det går.

Det är klart att man inte bara kan ringa till hemtjänsten. Hur skulle det se ut? Att jag ens försöker beror ju på att förra tisdagen ringde man från hemtjänsten för att jag skulle kolla larmet vi har, dvs jag ska trycka på knappen, apparaten tutar och sen svarar ansvarig i andra änden och så är det klart. Fast den här gången fortsatte bara signaler att gå fram, länge länge. Till slut svarade en helt okänd mansröst, som undrade vad jag ville, vad som var fel. Och jag sa lite saktmodigt att jag bara agerat på det vanliga samtalet om att testa larmet. Han verkade irriterad, för han tyckte inte han (på en avdelning på ett boende) hade med det att göra. Jag kan ju knappast ha synpunkter på hur man organiserar, tänkte jag. Sen, när maken och jag var på väg ut genom dörren till avlastningen, dvs maken var redan utanför och jag stod med nyckeln i handen, då ringde en tredje person. Hon hade blivit uppringd av mannen på den där avdelningen och ville veta vad jag hade för problem. Nå ja, jag förklarade för henne också att larmet tydligen inte fungerade, och det tyckte hon var jobbigt. För henne. Då måste jag ju ringa it, som hon sa. Och jag sa, lite desperat vid det laget, att vi stod utanför dörren och att maken var på väg till avlastning t o m fredag, så det kanske vore bättre att ta tag i det kommande vecka. Den har ju kommit nu, men jag är rätt tveksam till att någon kommer att göra något, om inte jag tjatar, så det tänkte jag göra. Jag lyckades leta reda på ett telefonnummer, men man har förstås telefontid, 8 till 9.30, så i morgon får jag se hur det går.