Det är det ju. Jag vet ju att det blir lite småkaos när maken varit på avlastning, och det var förstås så den här gången också. Natten blir ofta knepigare än vanligt, och det blev så den här gången också. Och jag har svårt att sova då även om sex timmar kanske är klart godkänt, fast när det blir fördelat på ett par gånger, så känns det ändå inte riktigt tillräckligt. Och den här eftermiddagen var väl väntad också, för utgången från Äldste är alltid knepig, men det här att det nästan blev total katastrof känns väl inte oväntat. Jag är bara tacksam att han ändå lyckades sätta sig på bilsätet och inte en meter innan, som han verkligen var beredd att satsa på. Att lyssna på vad andra försöker säga är oerhört svårt, när han är trött, jag vet det.