onsdag, 4 augusti, 2021


Det gäller att hålla nån sorts balans mellan det korta och det lite längre perspektivet. Jag inser rätt klart att det riktigt långa tidsperspektivet inte längre är min sak, men även med det sagt, så lever jag ju ändå inte bara dag för dag. Jag funderar en del på hösten. Dels ser jag att maken har det svårare med förflyttningar och så är det medicinerna och den sämre nattsömnen (för oss båda), men sen är det också det att hösten förra året blev så trist. Vi blev ganska isolerade på många sätt, Äldstes hela familj fick covid19 och restriktioner gick upp och ner. Jag hade i slutet av förra sommaren hoppats att det skulle bli bättre, och så blev det ju inte. Nu känns det som om det blir repris på det hela, man pratar om nya mutationer och tredje vaccindos och jag har lite svårt för alltihop.

Det kommer en skur då och då. Jag hoppas det är lite mindre regn söderut, för sondöttrarna skulle på utflykt till ett badland med sin mormor och en entusiastisk kusin. Svärdottern hoppades på kusinen i vattenruschkanorna. Men här sitter vi lugnt och tittar ut. Lunchen var pasta med torsk med timjan, vitlök och paprika, grädde och riven ost. Och natten var hyfsat vilsam, jag lyckades somna i tid. Sen funderade jag på om jag skulle torka köksgolvet, men det blir en annan dag. Och sen tyckte vi det var lite märkligt att läsa om medaljutdelningen där i Tokyo efter stavhoppet. Det var förstås roligt att Bubka deltog, men Lindberg! Jag har sagt det förut, men maken var ju en kortare tid klasskamrat med henne och stackars latinläraren gömde ansiktet i händerna och stönade – ‘Lindberg, Lindberg – vad ska det bli av dig?’. Så kan det gå.