Det gällde att hålla ihop tillvaron där i morse. Vi kom iväg till kyrkan med bevarat lugn och det var så fint att kunna göra det. En påfallande ung församling just i dag, men jag är så tacksam för det och för att det inte längre är min uppgift att hålla reda på små barn. Jag ägnar mig åt maken, det räcker. Sen gjorde vi ett snabbstopp i det egna badrummet innan vi kastade oss mot Äldstas födelsedag. Maken lyckades med viss ansträngning ta sig in dom två låga trappstegen och sen fick han sitta i en stadig stol. God mat och långt bord med alla bänkade. Svärsonen höll ett vackert och gripande tal till henne, och så småningom drack vi kaffe med överdådigt mycket fika till och jag sa några tacksamma ord. Hon blev glad över farmors ring och syskonen hade samlat ihop sig till örhängen från Svenskt tenn, väldigt stiligt blev det och vackert pärlhalsband från hennes svärmor. Det var så fint att träffa dom alla och vädret höll sig hyfsat. Sen lyckades maken ta sig ut till bilen också, en lättnad det också. Vi skrev förstås i gästboken och en tiondels sekund höll jag på att skriva makens namn också, men sen insåg jag att självklart skulle han skriva själv, fast han inte ser raderna och alls inte skriver som han gjorde när han var frisk. Nu sitter vi hemma i frid och det finns inte något mål framöver.