Hela tiden, ha! Jag läste en artikel av Jenny Aschenbrenner i SvD häromdagen, det här om att få barn med lite åldersskillnad. Igenkänningsfaktor på mycket. Nu var jag yngre när jag fick Äldsta och sen fick jag Tvåan två år senare och Äldste knappt två år efter det. Sen var dom 19, 17 och 15 när Yngste föddes. Samma far till alla barnen dock, men nog blev omgivningen förvånad, helt klart. Jag minns den ytlige bekanten, som när vi och Äldsta och Yngste traskade ut ur Uppsala domkyrka, och han självklart sa – ‘jaha, ni har redan fått barnbarn’. Äldsta svarade att det var hennes lillebror och han rodnade, stackarn. Jag hade hunnit vänja mig. När jag var gravid där, sista gången, så skulle det vara en större ekonomisk kommunal föredragning, som jag skulle presentera. Så jag knäppte upp den relativt döljande koftan och ställde mig vid apparaten längst fram och kunde raskt notera att jag hade kunnat säga precis vad som helst. Ingen lyssnade, koncentration helt på mitt midjemått. Så småningom ammade jag honom under sammanträden och det gick utmärkt. Nu är alla fyra vuxna och har, så vitt jag vet, utmärkta relationer, så tacksam för det. Och i morgon fyller, obegripligt nog, Äldsta 50. Om planerna håller träffar vi alla barnen och alla barnbarn (kanske inte äldsta barnbarnet för han vaktar förmodligen hunden i deras hem), men det är lite konstigt ändå. Jag noterade att nästa år är det äldste svärsonens tur, året efter Tvåan och året därefter hennes man. Sen blir det både Äldste och svärdottern med någon veckas mellanrum. Men jag inser att jag knappast kommer att delta när det är dags för Yngste. Det är ändå dags att räkna ner. Nog är det konstigt hur fort det gått, livet. Att ta vara på det man har ändå.