När jag växte upp hände det att jag tittade på min mammas händer. Hon hade elegant formade händer med vackert kupade naglar. Det hade inte jag, det såg jag. Men det dröjde många år innan jag såg att mina händer var ett arv från pappa, betydligt mindre, men annars alldeles lika. Och i dag är jag tacksam för denna tydliga påminnelse om honom. Dagens datum är hans födelsedag. Det hade varit rätt osannolikt att han skulle varit här och kunnat fira den med oss, men han fyllde inte ens 62. Det hindrar inte att jag ofta tänker på honom med stor tacksamhet, han gav mig så mycket, inte minst den fasta övertygelsen om allas lika värde, ingen har rätt att tro sig vara förmer. Men nog saknar jag honom, han kunde göra allt praktiskt som behövdes i livet. Han fällde förstås träden, som sågades till brädor till huset han byggde, han tillverkade betongstenen, han svetsade oljetanken, han snickrade och murade. Och han kunde använda integraler och han läste Heinrich Böll på tyska. Min pappa.