Jag tittade på det lokala kommunfullmäktige, inte bara för att se och höra Äldste säga ja vid uppropet, men det är en sorts deja vu upplevelse. Jag satt själv i fullmäktige ett antal år, och det mesta är sig likt. När det var slut frågade jag Äldste om han trodde att någon mer tittat, och han trodde kanske att hade mamman till den mest pratande ledamoten tittat också. Möjligen. Och kvällen är så vacker här, tacksam för det. Sen funderar jag på det här med mellanchefer i olika organisationer, dom här som är rekryterade för att slicka uppåt och sparka neråt. Jag undrar uppriktigt varför någon accepterar en sån roll. Jag minns dessutom nån som tyckte synd om sig själv, som var en så ädel person. Typ den som slår och säger att det gör mer ont att vara den som slår. Tänk, det tror jag knappt. Självrespekt kommer förstås med ett pris, man kanske inte gör karriär på det.