Det gäller att inte tro att man kan vila bara lite till, där på morgonen. Första gången vi var uppe var det alldeles mjölkvit dimma ute, men sen blev det lite mer sikt. Och vi kom i god tid till kyrkan. Där pratade jag lite med en kvinna om det här med blomplantering och rådjur. Hon hade planterat på sin mans grav och det var så fint att hon hade skickat en bild på den till deras dotter, som två veckor senare skickade en bild på hur det såg ut när rådjuren festat runt. Vi suckade gemensamt. På något sätt var det en lättnad för mig att det fanns någon annan som faktiskt fick sina blommor uppätna. Just det där misstroendet från kusinen i går gjorde mig illa. När hon fått mitt svar och bilderna kunde hon ju ha svarat – ok, då förstår jag, men icke. Och jag borde förstås bara lämna det, men vi har en så trist förhistoria att det inte är så lätt.

Men i morgon är en ny dag, när jag enligt min tidigare plan, köper någon sorts blommor till gravarna, samtidigt som jag kan ta bort buketten på svärmors grav, för jag gissar att den ser trist ut nu.