ändå. Det är ljusare ute, varmare också (fast ganska kallt ändå) och jag åkte till kvällsmässa och det var så fint. Men sen var det programmet om Tumba, ganska så tragiskt om denna man som startade så oändligt många projekt, som aldrig fullföljdes och ofta blev katastrof för dom inblandade. Och sen ser jag att vi har kraftig smittspridning i vår lilla kommun och en norrman sitter och pratar om nya pandemier och inte litar jag så särskilt på FHM heller. Det känns plötsligt som om ingenting ändå blir annorlunda, sommaren blir inte så vidare värst, tydligen. Nej, just nu känns det så tomt med mycket. Jag känner att vi sitter här, inte blir det enklare. Jag fortsätter väl att försöka handla själv än så länge, men det känns lite tveksamt när jag känner efter. Jag näthandlar mycket fortfarande annat än mat. Men det är så tomt att inte kunna träffa andra människor. Och en av makens mediciner är väl slut om en månad eller så, och då måste jag väl försöka komma i kontakt med vårdcentralen igen. Det gick inte så bra senast. Jag känner att maken har inte fått någon ordentlig undersökning eller läkarkontakt sen hösten -18. Hösten -19 var det sjuksköterska vid det årliga besöket, för man hade ändrat rutinerna, som man sa. Men nästa gång skulle man notera att han skulle få läkarkontakt. Men -20 var det ju inte aktuellt, pandemin bevars, och han har via telefonkontakt fått två nya mediciner och dom övriga förnyade efter telefon. Jag försökte ju ringa i början av året, för då var jag ganska desperat, och fick då besked att hans tidigare läkare helpensionerat sig och den som man sa skulle höra av sig, gjorde aldrig det. Jag vet verkligen inte alls längre.