ändå. Vi har ju varit så ensamma det senaste året (varmt tack till er som besökt oss, men ändå) och det har förstås många olika konsekvenser. T ex blir maken så entusiastisk när vi ska prata med andra, han avbryter ohämmat, och jag blir väldigt irriterad. Jag har svårt att behålla tålamod då och så blir jag stressad över det också. Jag känner mig så trött. Sen är det också det där med att han verkligen skulle behöva röra sig något. Han är verkligen helt ointresserad av det, trots att jag tjatar (som med det mesta) och min tjatkapacitet är inte obegränsad. Han har så många goda sidor, jag vet det och jag ser det, och jag tänker att jag faktiskt behöver mentalt ta ett steg tillbaka, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Det är så svårt att bibehålla perspektiv mitt i det här. På något sätt, trots färdig vaccinering, så tar mitt mentala mående stryk av det här. Jag känner mig så väldigt otillräcklig. Jag kan inte se framåt mot något positivt, det är nån sorts mental mur framåt.