somnade jag förstås i fåtöljen på eftermiddagen. Dom senaste tre – fyra nätterna har varit sämre än genomsnittet, och det påverkar väldigt mycket, orimligt mycket. Jag påstår inte att det känns som att stå längst ner i en brunn, men en liten grop är det allt. Och jag har börjat fundera på hur jag ska förhålla mig till det här med avlastning, om det nu alls blir möjligt framöver. Det fanns en och annan detalj, som jag var klart missnöjd med i förra vändan. Bara för att maken är verbal och har en mycket stort ordförråd, så betyder det inte att han klarar praktiska saker. Han behöver hjälp, ska det vara så svårt att fatta? Om han inte behövde hjälp, skulle jag inte behöva avlastning. Men hur jag ska få personalen att fatta det här vet jag inte, jag har inte lyckats förut. Så det finns saker att bekymra sig för framöver också, jag minns hur det kunde vara. Och när vi väl är vaccinerade ska jag ta förnyad kontakt med vårdcentralen om makens senaste problematik. Läkaren som skulle höra av sig där från början i februari har förstås inte hört av sig alls.