solnedgång här. Av erfarenhet vet jag att min mobilkamera inte alls klarar att återge sånt, så jag får nöja mig med att konstatera. Det är ändå en glädje att se och att solnedgången har flyttat sig rätt långt från julnoteringen. Alldeles snart ska jag ägna mig åt söndagskvällsrutinen, dela makens mediciner i dosetten. Och jag funderar på det här hur livet ser ut egentligen. Varje morgon ber jag om det här med tro, hopp och kärlek. Just nu har jag väl mest problem med hoppet, jag vet inte vad jag ska hoppas på. Jag kan förstås tänka på det större svaret, att hoppas på Herrens återkomst, men jag skulle kanske vilja kunna tänka mig ett litet, mer gripbart hopp. Det är inte enkelt att kunna se framåt även om det förstås alltid är dom villkor vi lever under, osäkerheten om framtiden är så mycket större än vad vi vanligen tänker på. Åtminstone än vad jag vanligen tänker på. Det här året har betytt en ökad skörhet, så är det här åtminstone. Jag har svårt studsa tillbaka, när något blir jobbigt. Kanske blir det bättre sen, då när våra liv ska bli lite mer som vanligt. Det är svårt att inte alls ha mänskliga kontakter, jag är tacksam för sociala medier, men jag tror inte att den som rör sig ute i samhället på ett annat sätt kan förstå den tomhet, som det här året har inneburit. Och jo, jag vet att jag klagar, jag vet att det inte finns något alls att göra just nu, och jag försöker klara det här.