som inte mycket händer, och egentligen brukar väl inte så mycket hända, men ändå är det skillnad. Det här att ha en sorts psykisk barriär mot att göra nånting alls utanför hemmets väggar, det känns som att hålla andan hela tiden. Det gör man förstås inte, men känslan är den.Vänner och bekanta gör upp planer och genomför dom, både i nutid och en betydligt mer avlägsen framtid, och jag kan nästan inte längre föreställa mig något annat än det här. Jag undrar om det kommer att kännas annorlunda när andra vaccinationen blivit av, men på sätt och vis tror jag ändå inte det. Det är ju så få som hittills fått vaccin, mest väldigt bräckliga och vårdpersonal, det är den begripliga prioriteringen, men det förefaller ju dröja innan vi kommer t ex i närheten av siffrorna i Israel eller för den delen Danmark. Och våren kom av sig, inte alls konstigt när det är alldeles i början av mars, men min uteplats ser ganska tilltufsad ut nu, ljungen är ledsen och kryddorna, som brukar klara vintern hyfsat fick nog en knäck av den relativa kylan förut. Jag kan inte ens föreställa mig att jag kommer att ordna och fixa blommorna snart. Jag väntar tills antingen v 12 eller v 13, det beror lite på hur det ser ut förstås. Blå och gula penséer och små påskliljor.