men solen skiner, så pass att det värmer i den inglasade balkongen. Maken sitter där nu och tittar på tåg och på människor som väntar på bussar. Och jag ser den vackra julrosen han fick på sin födelsedag i slutet av oktober, den blommar tappert på. Jag antar att längre fram ska jag försöka plantera om den utomhus. Jag tittar på fikonträdet som bokstavligen stått alldeles som en torr pinne, sedan löven föll av, men nu i ljuset ser det ut som om bladen börjar komma, jag får väl nynna på psalmen – ‘när fikonträdet skjuter blad, jag varder glad’, så kanske det känner sig uppmuntrat. Även om det fortfarande är köldgrader på nätterna ute, så kommer ändå ljuset. Det där märkliga året när min pappa dog så var det snö så här dags, och snön låg länge. Den stora sjön utanför vårt fönster hade tjock is, och jag tyckte att den aldrig ville smälta, den kalla mörka döda isytan fanns där länge länge. Och jag skötte det som skulle göras, men jag gick runt i stor sorg ett år. Inte förrän jag hörde dåvarande radiodoktorn Peter Paul Heineman svara på en fråga om depression, så förstod jag var jag var nånstans. Han förklarade så lugnt och det hjälpte mig att ta mig upp till ytan igen. Många år senare pratade jag med en vän, som var överläkare på en av dom stora psykiatriska klinikerna, och han sa – ‘ja, jag drabbades själv av en depression och jag har så många gånger sagt till andra att ja, det tar ett år att läka ut, och precis så är det’. Möjligen inte för alla, jag vet inte, men för en del av oss är det tiden som ska till. Sen tror jag att även om jag antagligen var frånvarande på ett sätt, så var det bra för mig att ha mina rutiner, att vara tvungen att göra vardagliga saker. Barn som är 8, 6 och 4 måste få det dom behöver. Det tror jag att jag klarade hyfsat.