när morgonen kommer. I morse gick jag upp lite tidigare än vanligt, jag visste ju att maken varit två gånger i badrummet, så jag kunde kosta på mig att känna mig lite avslappnad. Jag har övergått till att ha väckning strax före fyra och sen hoppas jag på att somna om. För det mesta gör jag det. Det var väldigt fuktdisigt där i morse, men nu har solen jagat bort dimmorna. Jag ska alldeles snart ta mitt kuvert med timuppgifter till kommunen och gå ut i solskenet, blekt och rätt kallt, men solsken ändå. Jag borde ta tag i nåt litet projekt, inte låta mig totalt förslappas. Det är alltid en avvägning, vad är förslappning och vad är berättigad och nödvändig vila? Jag har svårt att dra gränsen. Men eftersom jag vet att jag har tagit fram den frysta spenaten och dom likaså frysta prinskorvarna, så har jag ändå koll på maten. Jag ska göra cannelloni med spenat och färskost i tomatsås, något som jag tycker är väldigt gott, comfort food för mig, och då vill maken ha lite prinskorv eller något annat animaliskt till. Jo, jag äter två prinskorvar själv också. Dom där knepiga franska matmänniskorna, som vill leva länge, som jag klagat på förut, var nu på nån konstig halvö i Grekland och tittade på folk som åt – i mitt tycke – överkokta grönsaker och hade bikupor. Den 88-årige bimannen påstod att hans honung var så mörk för den var naturlig. ‘I fabriker bleker man honungen’, påstod han, totalt oemotsagd. Jag väntar fortfarande på att dom ska landa i Markaryd och äta spettekaka och isterband med dom lokala åldringarna, att inte tala om ostkaka kanske. Jag såg en annan kväll en exotisk kvinna, som var i Sverige, och som påstod att hon gjorde ostkaka. Makens mormor hade väl inte helt känt igen sig.