här. Och det har börjat klia i näsan och jag nyser mer än vanligt. Jo men visst, pollensäsongen slår förstås till, lika förvånad varenda gång. Men jag är beredd på det också, kanske inte så förvånande. Min beredskap är hyfsat god för många saker. Och ljuset, som så tydligt finns här nu, i synnerhet förstås när solen skiner, men i går kväll var det en sån där milt turkos himmel när solen gått ner, det var så vackert. Jag sträcker på ryggen och hoppas att tiden som kommer blir annorlunda och helst bättre än året som gått. Och snart ska jag se om jag lyckas koppla upp oss på zoom-mötet, tekniken är fantastisk. Och jag hoppas att det inte blir jag som sitter och muttrar ‘jag hör er inte, hör ni mig? – jag ser er inte, ser ni mig?’ och andra klassiker. Nu råkar vi ha en rätt liten tv-skärm, men jag drar upp os på den ändå, lite lättare i synnerhet för maken att följa med då.