kan man säga. Maken sitter i den inglasade och lyssnar på diverse spotifymusik och samtidigt kan han titta på eventuella rörelser på bangården utanför. Själv har jag skickat efter ersättningsmuggar för den som kraschade häromdagen.

Trots viss stress, tekniken var lite motsträvig men samarbetade till slut, så lyckades vi få till vårt möte. Med reservationen att det är teknik, lätt suddiga bilder, olika förmåga att hantera mikrofonen etc, så är det ändå en märkligt upplevelse att se ansikten på människor man inte träffat på länge. En och annan har bytt frisyr, kanske blivit något rundare sen senast, en del borde byta frisyr f ö, men det kanske också är en effekt av tiden vi sliter med. Och det hände att maken och jag gemensamt fnissade, det är en bra grej det där med mute. Sen sa vi alla med tacksamhet hej då och vi återgick till vårt vanliga liv, dvs maken gick och vilade och jag började hacka och skära. Och mobilen ringde, ett samtal från det allmänna mötet fortsatte i all stillhet, möjligen blev jag något klokare, tacksam för det. Visst är det rart, när någon säger vänliga saker till en dessutom, fast jag står ju lite bakåtlutad då, det medger jag. Jag minns annat som sagts också. Ska man glömma? Det vore förtjusande praktiskt, men samtidigt vill jag aldrig mer hamna i motsvarande situation, jag förbehåller mig rätten till mentalt avstånd.