här, dvs jag tycker det är sovmorgon om frukosten står på bordet en kvart senare än vanligt, och det kanske är att sätta gränserna lite konstigt. Fast det är ju det där med att makens medicin ska tas med jämna mellanrum och jag har det där eländiga medicindelandet så inspikat i medvetandet. Men solen skiner och det gör den också på temperaturgivaren till termometern, så det är svårt att veta hur varmt det egentligen är på förmiddagen, men väldigt mycket varmare än ganska nyss. Jag stod t ex ute med min halva cigarill och solen värmde, jag hade tunnare kalsonger, jeans och enkel långärmad tröja, fantastiskt. Jag tittar på den rätt trötta ljungen i krukorna, men jag väntar till efter 23 mars, absolut. Jag tror faktiskt att jag ska lägga fårskinnet i fåtöljen på inglasade balkongen på eftermiddagen, så maken kan sitta där en stund. Jag tror att en så pass begränsad förändring i rutinerna blir viktig för honom. Att ha nån slags hopp, vi är lite dåliga på det f n, för mycket har varit som bara begränsar. Och det är kanske bisarrt att jag säger det nu, när tydligen samhället är berett att stänga ner betydligt mer. Jag har förstås inte själv varit på restaurang av något slag på mycket länge, så där förändras inget för mig. Jag ser ljuset ute, jag är tacksam för den där första dosen vaccin, jag är tacksam att maken klarat nätterna bättre dom senaste tre eller så, jag inser att jag inte precis har så stora förväntningar. Men mina små detaljer betyder mycket för mig.