är det allt. Jag tänkte på det när en bekant skrev lite argt på fb om att hon var trött på det här nu, trött att läxas upp av statsråd och FHM. Hon räknade upp allt hon gjort rätt hittills, och jag tänkte att hon har haft väldigt mycket mer sociala kontakter än jag, och ändå tycker hon att hon inte står ut. Vi ser ju alla vår egen situation i ett klarare ljus än hur andra har det, så klart är det så. Men jag blev lite förvånad själv i går, när vi satt där på vårdcentralen och fick tiden för nästa vaccination, och jag hörde mig själv säga – ‘då är vi klara med vårt den 23 mars, det är ganska exakt ett år sen vi stängde dörren’, och jag märkte att jag nästan började gråta. I dag när jag lämnade och hämtade bilen, väldigt distanserat, och man hade en rejäl plexiglasskiva med en liten lucka längst ner, där man precis kunde putta in bilnyckeln och det fanns handsprit och allting förstås. Det var ett fåtal människor inne i lokalen och det var män jag kände, folk jag sa ‘hej’ till, det kändes väldigt konstigt. Och jag tänkte på fb-vännen, hon som var trött på alltihop, och som ändå berättade i går om hur hon bytte kakor med grannen. Nu har dom iofs umgåtts en del under tiden, jag har ju sett det, men hon räknade tydligen inte det. Jag försöker klara det här, men det är inte lätt alls. Och det är ju som Tvåan sa, när jag pratade med henne på förmiddagen – ‘ja, jag tänker väl ändå att jag nog klarar mig, om det drabbar mig, men för pappa är det förstås bokstavligen livsfarligt’. Det är ju också det som hänger över mig.