är vi hemma igen, båda vaccinerade och med väntetid efteråt. Och parkeringen fungerade också hyfsat. Vi fick var sitt litet kort med nästa tid den 16 mars. Jag tittade förstås på mobilen för att hålla koll på tiden, men dom flesta andra i verksamheten fick var sin äggklocka. Sen blir jag lite irriterad, den trevliga kvinnan som släppte in oss blev avbytt av en ung man (ja, alla är ju unga i vården, nästan åtminstone) som skulle gå och ha kaffepaus och då frågade vår vaccinkvinna – ‘har du koll på dom här då?’ och vi hade faktiskt koll på oss själva. Så nu är vi hemma och avvaktar ev biverkningar. Maken känner absolut ingenting, säger han, jag känner var vaccinationen gick in, men vi får väl se hur det artar sig. Märkligt ändå att plötsligt vara ute och se folk, bara det är underligt. Den stackars mannen med munskydd, som dyker upp med vagnen med min mat på tisdagskvällarna räknar jag inte riktigt som socialt umgänge. Kommer man att vänja sig tillbaka igen, eller har jag blivit eremit nu?