med oss, så vi kunde följa dagens begravning från klockan tolv till strax efter två. Tacksam för det, men nog är det märkligt att sitta hemma och se sina vänner delta. Ingen vet någonsin, men jag undrade förstås om jag kommer att sitta där själv och sjunga tillsammans med dom andra. När orgeln drog på i en av de mest sjungna psalmerna var det obeskrivligt känslosamt.

Sen hade jag förberett matlagandet lite grann, så inom en halvtimme satt vi där och tuggade på vår pasta och drack vår lilla kopp kaffe med kaka. En ljus och vacker och kall dag blev det. Och i morgon är det sista januari, min almanacka har en sån där vacker snöig bild denna månad och det föreföll lite konstigt, men nu ser det ju precis ut så utanför fönstret, fast jag har ju inte en liten knuttimrad stuga framför mig, men principen. Och februari är ändå en kortare månad. Jag hoppas snön försvinner.