väl vid det mesta. I går kväll var jag helt tillbaka i hur det var innan makens fick den där medicinen, som fungerade så bra, dvs jag ställde larm 03.15 (fick justera tiden till lite tidigare i natt pga av orsaker) och sen 06. Det var liksom bara att dyka in i rutinen. Tyvärr gick det inte så bra att somna där efter 03, ont i en axel, ont i en höft, allmänt besvärligt, men det är bara att andas lugnt. Sen var det bra att vakna vid åtta efter sista badrumsturen, jag gillar att ha en stilla morgonrutin. Det är en av vinterns kallaste morgnar här, det ska bli kallare på onsdag, kanske läge att frosta ur frysen då? Men jag hoppas att mina vänner, som är på väg till begravningen av vår mycket avhållna vän, har bra väglag och att allt kommer att fungera. Först pratade jag en rätt lång stund med nån som skulle åka, vi pratade om vår saknad och tomheten efter henne, som betydde mycket för oss båda. Sen satt jag – mitt vanliga nöje sena kvällar – och växlade mellan ett matlagningsprogram, där dom just i går åkte runt och provade roséviner, och gärna för mig, men dom är så allvarliga och smackar och sörplar på det mest professionella vis. Jag fnissar lite för mig själv och sen byter jag till Jackson Galaxy, som tar hand om neurotiska katter som slåss och kissar överallt. Och så tittade jag på mobilen och hade fått ett diskret meddelande om att någon ville att jag skulle skicka ett mail, så det fungerade väldigt smidigt.

Och i morse, när maken och jag satt vid gröten, så sa jag att hade det inte varit pandemi, och hade det inte dessutom varit vinter, så hade vi suttit i bilen så dags. Nu får vi, efter lite spretig info från olika håll, ändå följa begravningen via nätet. Väldigt besynnerligt.