förstås inte, min plan för dagen här. Natten var lite halvtaskig, kan man säga, och jag låg vaken från halv sex. Sen hade jag satt larmet halv åtta, så jag skulle kunna ringa vårdcentralen. Och jag tog mig upp, trots att kroppen ville sova fem minuter innan larmet (så dumt). Sen skulle man helst knappa in personnumret och det klarade jag inte, före makens fyra sista tryckte jag fyrkant, och då säger automatiska rösten förstås att det var fel och jag fattade inte hur jag skulle korrigera, men dom skulle återkomma 8.45 och gjorde det också. Men då visade det sig att makens mångårige läkare nu gett upp, all förståelse för det, men ändå. Och sköterskan som svarade, sa att han hade antecknat en del i journalen, så hon ville läsa igenom – kunde jag vänta så länge? Ja, det måste man ju, men jag bröt ihop där i tystnaden och bara grät, men när hon kom tillbaka efter några minuter, så samlade jag förstås ihop mig igen. Hon skulle diskutera med någon annan läkare och återkomma,

Och efter gröten störtgrät jag igen, stackars maken, det här är ju inte så roligt för honom heller, absolut inte, jag fattar det. Men jag berättar hur jag mår här. Och nånstans tycker jag att jag misslyckats, som bryter ihop så där.