precis som i berättelsen om kvinnan med nardusflaskan, ja eller nästan då. Här är väldoften skinkan som just griljeras, men framför allt sirapslimporna. Jag gick upp strax efter sju och började stöta anis och fänkål och värma degspadet, mjölk och sirap och smör. Men jag gör dom bara till Jul och Påsk, annars äter vi osötat bröd. Sen klev jag in i duschen och hann kasta en snabb blick på badrumsklockan och tänka – ‘ja ha, men då har jag rätt gott om tid, tjugo i åtta, men var inte köksklockan lite mer?’, och när jag kom ut ur duschförhänget så var den fortfarande tjugo i åtta. Batteriet hade valt just denna stund att ge upp. Nu har jag bytt till ett nytt och piggt. Och limporna står på köksbänken, snart skinkan också. Om tekniken vill, så har vi videosamtal med Äldstas familj om en stund och sen åker vi till Äldste. Han tog julgran med flickorna i går, så roligt.

Och lokaltidningen har på just våra sidor ett långt reportage om en extremt skäggig man, som i år inte kan vara tomte nånstans. Han råkar vara en lite avlägsen släkting till maken. Jag gissade att när maken fick syn på det hela, så skulle han börja tjata om klockbyrån, som Äldste och svärdottern lyckades övertala den här mannen att ta sig an. Maken uppfattar att han tjatade sig till den, när det var alldeles tvärtom.