om man äter något gott. Det gäller att göra det man kan här och nu. I dag åt vi risotto, äntligen har jag lyckats fatta hur man gör. Jag har stått där i evighet och duttat i lite buljong och så lite mer och lite mer, men sen läste jag en pedagogisk beskrivning. Man finhackar (rentav i maskin) lök och selleri, fräser i smör och olja med lite salt, blandar i riset, häller på hälften av buljongen och sjuder under lock i en kvart, rör i resten av buljongen, kokar upp, låter sjuda sju åtta minuter till, blandar i lite smör, salt och peppar och så parmesanen. Klart. Och i dag hittade jag en påse torkade kantareller (gåva från svärdottern), som jag lade i blöt i vitt vin och sen hackade och blandade i från början av kokningen och till slut kycklingrester från söndagen. Så nu är vi mätta och nöjda. Det är fortfarande mörkt och regnigt, men maken lyssnar på Bachs Orkestersvit nr 3 och jag känner att jag överlever ett tag till.

Häromdagen när jag stod ute blev jag uppiggad av den stackars svartvita katten, som bor längst ner i huset. Den kom traskande efter en liten utflykt och greps av tanken att en liten fågel skulle vara ett välkommet avbrott i menyn, så den klättrade upp i äppelträdet på granngården. Den lilla fågeln flög raskt sin kos, men ett skatpar upptäckte katten och beslöt sig för att leka lite. Så en satte sig bakom ryggen på katten och lät lite grann, och stackars katten gick förstås på frestelsen, skatan flög iväg och kamraten landade lite högre upp, katten uppåt, skatan flög igen, och så där höll dom på ett tag. Och skatorna kraxade på det mest provocerande sätt, det verkade som om dom uppskattade det hela. Katten såg mer frustrerad ut, men fick till slut ge upp.