Det kom ett brev från Länsstyrelsen i dag. Man avslår makens ansökan om parkeringstillstånd. Man anser att det oftast (!) finns någon sittplats bredvid port man kan vilja kom in i. Och finns inte det är det inget som hindrar att maken kan sitta i rullstol under tiden som jag parkerar. Förutom att då måste man ha rullstolen med i bilen och fälla ut den där väntan ska ske. Vår bil är modell mindre, och det går visserligen att frakta den rullstol vi har, men nästan aldrig använder, eftersom maken tycker väldigt illa om den. Han anser att folk i allmänhet talar över hans huvud om han sitter i rullstol. Så om han då sitter i den och väntar på mitt parkerande och så återkommer jag, och då har vi liksom den smidiga rullstolen att hantera vart vi nu ska.

Man kan överklaga en vända till, till Transportstyrelsen den gången, inom tre veckor. Jag är väldigt ledsen. Det var inga problem alls att få intyget för femton och ett halvt år sen, men nu går det alltså inte. Och han har knappast förbättrats sen dess. Själv har jag inte heller blivit yngre och raskare. Det har varit en hjälp i vår inte särskilt okomplicerade tillvaro. Nu blir det mycket svårare.