faller jag ihop efteråt. Jag stod i köket och torkade av en bänk, när det skramlade till i hallen. Maken hade ramlat på väg ut från badrummet. Han låg raklång, och jag har ju inte en chans att få upp honom, så jag tryckte på larmet. Någon svarade och inom tio minuter kom den första kvinnan och sa att vi fick vänta på hennes kollega. Men hon hann testa dörrlåset och precis som jag misstänkt i förmiddags, så höll batteriet där på att ge upp, så någon kommer med ett ersättnings i kväll eller i morgon. Då hade jag också sett att det var drygt två år sen vi fick larmet installerat, och jag tänkte då att vi har inte behövt det någon gång, och så blev det just i dag. Efter ett par minuter till kom kollegan och dessa rejäla kvinnor tog tag i maken och jag sköt hans köksstol bakom honom, så han kom upp till sittande. Sen kunde han resa sig och gå in till fåtöljen. Inget verkar vara brutet, tack och lov, men jag gissar att han kommer att ha blåmärken på vänster sida i kväll. Ena kvinnan var dessutom någon maken hade rätt mycket att göra med, då när han jobbade. Han blev riktigt upplivad av att träffa henne igen, och hon såg lite rörd ut faktiskt.

Men sen, när dom gått, så gick jag ut och rökte och grät.