på den ganska korta stund det tar för maken att ta sig ur bilen, över trottoaren och in i porten. En vacker regnbåge fanns det också. Så det är omväxlande här. Vi åkte till kyrkan, sista gången på överskådlig tid. Det var fint och alldeles väldigt sorgligt att inte få vara i en bedjande församling framöver. Men det var extra fint att få se en liten, ganska ny människa i sin vagn med sina stolta föräldrar och så hennes ettochetthalvt-åriga kusin i tofsar och jättesöt mössa och så den lilla ettåringen, som satt på mattan i en liten blå klänning med volang. Jag kan väl medge att jag konsumerade två näsdukar utan minsta förkylningssymptom, om man säger så.

Här hemma har vi nu ätit sista delen av kycklinggrytan jag hade gjort till middagen med den större familjen för en månad sen.

Och jag tänker mycket på det här zoommötet jag var med om i går, så välorganiserat och fint, att få mötas ändå. Sorger och glädjeämnen, att ha ett omedelbart förtroende också i mötet med okända.