är förvisso inte födelsedagar. Lyckligtvis kanske. Men många av makens födelsedagar minns jag förstås. Hans 25-årsdag var den första när vi var tillsammans, det var också en lördag minns jag. Jag hade en tenta på förmiddagen, och på eftermiddagen kom hans föräldrar och hade med sig present, dvs dom hade glömt den hemma, så svärfar körde efter den, det var ett par vackra lampetter, spegelglas och guldram, som hänger hemma hos oss nu. Och den relativt jämna födelsedagen när jag väntade tredje barnet, Äldste, minns jag också. Jag var rätt trött, men kämpade på med folk som vällde in. En annan jämn födelsedag hade jag ett nämndsammanträde på morgonen, och det kändes lite onödigt att ställa in det och jag hade ju förberett det mesta. När jag kom hem, så hade svärmor kokat kaffe och fixat, för en äldre bräcklig gäst och hans hustru hade kommit redan på förmiddagen. Det var fint, och sen tog jag förstås hand om det rätt öppna huset. Och så födelsedagen året efter att han fått sin stroke, väldigt mycket folk, maken var väldigt glad och tacksam. En gäst kom fnissande ut i köket och sa – ‘jag kanske kan få ett annat glas, för han högg mitt rödvin’, i pur entusiasm, för maken ska ju inte dricka alkohol med sin medicinering. Ja ja.

Och för fem år sen hade vi relativt mycket folk här och det var väldigt trevligt på alla sätt. I dag är det mycket annorlunda, men mycket att vara tacksam för. Absolut. Och alldeles nyss kom en avhållen person och ringde på dörren och lämnade en vacker blomma, med tacksam hågkomst av hur det var för fem år sen.

Åh vad jag saknar rimlig social samvaro.