för att vara jag då. När maken varit andra gången i badrummet, så var det en stund kvar tills jag hade tänkt gå upp, men så tänkte jag att det är väl lika bra att dra igång dagen. Så jag gjorde limpdeg och satte på jäsning, drog igång tvättmaskinen och klädde på mig. Sen tog jag en kvarts paus innan resten av morgonen började.

Och i går kväll hade jag en helkväll s a s med sönerna. Alldeles när jag kom innanför dörren från kyrkan, så ringde Äldste och vi diskuterade paketutlämning och det ena med det andra och fem minuter efter att vi slutat ringde Yngste, för att vi skulle pyssla med datorn. Det var inte helt lätt eller enkelt alls. Han var irriterad, inte så mycket på mig som på mac-systemet. Och han ringde upp ett videosamtal också, så han skulle kunna se min skärm. Problemet då var att jag ju behövde högerhanden till allt pyssel och när jag höll i mobilen med vänsterhanden så täckte mitt stackars pekfinger kameran. Det är inte heller helt okomplicerat att lyckas hålla skärmen rätt. Till slut hade vi ändå lyckats med en hel del, men vi var överens om att vi får fortsätta en annan kväll för att göra klart. Och sen undrade maken hur Yngste mådde, och det hade jag verkligen ingen aning om, så jag sa att vi håller på med en överraskning till dig. Och då fnissade maken och sa – ‘det är som på julafton med paketen då?’ och jag höll med, det gäller att inte skaka och klämma på paketen nu.