på uteplatsen. Här inne doftar det vanilj eftersom jag just tog ut en plåt med vaniljrutor ur ugnen. Och makens skjortor är vikta. Det gäller att landa i det som är bra. Morgonen var inte så vidare, maken hade problem, han hade ingen aning om att frukosten var färdig. Visserligen hade jag sagt det, som vanligt, när jag hjälpte honom ur sängen, men som han säger, – ‘det glömde jag, det kan väl inte jag veta’. Nu kan jag iofs inte komma ihåg en enda morgon av alla våra tusentals, som det inte funnits frukost när jag har väckt honom. För mig är det oerhört frustrerande, det hjälper inte helt att tänka att han verkligen inte minns detaljer. För jag kan aldrig förutse vilka detaljer hans stackars hjärna sorterar bort. Och han kan fråga hur många gånger som helst om saker vi har framför oss, och jag försöker säga att ta det bara lugnt, jag ordnar det, tjata inte på mig. Det tycker han är orimligt, för han vill ha koll. Och det går inte alltid, rätt sällan faktiskt om såna saker. Och jag känner mig nernött inombords. Då gäller det att titta på fjärilarna.