och det är en lättnad. Vi var i god tid och maken var, som jag trodde, rätt slut när vi kom fram till rätt dörr. Men vi satt och väntade. Och sen kom ortopedteknikern ut, en rätt storväxt man med lätt tysk brytning. Och jag visade ortosen och han sa bara – ‘men den är ju sönder’ och så gick han och hämtade en ny. Bara så där. Och jag tänkte att den där damen jag haft oturen att tala med, hon påminner mig om barndomens postkassörskor, damer som visste allt, som hade makten, som kunde alla paragrafer och verkligen inte tänkte släppa någon över bron i onödan. Ortopedteknikern däremot visste att det var han som bestämde, så han hade inget påtagligt behov att demonstrera det, han var lösningsorienterad. Och nya sandaler beställdes med nån sorts ny genialisk snörningskonstruktion, så man slipper kardborrebanden. Han påstod att detta fungerade bättre.

Och sen tog sig maken tappert tillbaka till huvudingången. Där var det förstås lite kaos, jag var tvungen att gå och hämta bilen, som fanns lite längre bort, och utanför porten stod en stor handikappbuss, en vanlig taxi och en sån där vit byggarbil. Och där fick jag lämna maken, inte helt tryggt, men jag tog mig fram bland alla fordon och kunde hjälpa honom in i bilen. Sen svängde jag in på närmaste parkeringsficka, så han kunde få sin eftermiddagsmedicin. Jag hade förstås med en burk äppeljuice, så han kunde få ner tabletterna. Det var nog dessutom väldigt bra för honom att få något att dricka efter sin ansträngning. Så det är en lättnad att vara hemma.