För säkerhets skull kollade jag telefontiderna en extra gång. Och självklart hamnade jag i kö, men också den här gången var jag nr ett i kön, och för den som suttit i kö till Skatteverket med 254 före i kön, så är det enkelt. Ny vänlig kvinna, men självklart hade dom inte alls fått remissen från vårdcentralen, för dom får pappersremiss, så den skulle ‘säkert komma i veckan’. Och jag hörde mig för om vad som händer sen. Jo då, efter att ha tittat på remissen, så kommer man troligen att ge maken en tid där (någonstans långt i en dimmig framtid alldeles uppenbart), och jag brast väl lite där och förklarade att det enda vi vill ha är exakt det han redan har, och att vi har suttit i egenkarantän sen 22 mars, och att jag började med det här i början av juni och att kardborrebanden nu är rejält slitna. Hon sa – ‘oj’ och det var väl en adekvat reaktion, och sa att hon skulle göra en anteckning, så får vi se om man kan göra bedömningen att man kan skicka sandaler och ortos till oss. Kanske, kanske inte alltså. Och det tar väl i vilket fall tre fyra veckor skulle jag tro. I bästa fall. Och så talar man på sin hemsida om patientens egenansvar.