Man ringde tillbaka från vårdcentralen. Man hade konstaterat att något tydligen (?) blivit fel och NU var remissen skickad, så NU skulle den finnas hos ortopeden. – ‘Så nu kan du ringa dit’. Min fråga – ‘Är det jag som ska ringa dit?’ och svaret, inte oväntat kanske – ‘Ja jag vet inte vilka rutiner dom har’. Som om jag skulle veta det då? Och det här telefonsamtalet kom förstås ett par minuter efter att ortopedens telefontid var slut. Men jag kände mig dådkraftig och tänkte att jag ringer på eftermiddagstiden då. Men det gick inte, den tid som fanns angiven i början av juni, när jag startade det här projektet, den var inte längre aktuell tydligen. Jag får väl ringa på måndag då. Vad som kommer att bli resultatet? Gissningsvis att maken får en tid, där fem mil bort, om tre fyra veckor, så att dom kan titta på honom och nicka och skicka efter exakt likadana grejor som han har. Och sen dröjer det väl några veckor till innan vi får åka dom där fem milen enkel resa igen.

Det är inte så att jag kräver att den som uppenbarligen gjort fel, någon måste det ju vara, ska rullas i tjära och fjädrar, inte alls, men jag är inte i särskilt bra form fn, det här blev bara för mycket. Jag antar att jag andas in och på makens önskemål sätter på Brandenburgskonserterna till honom, och sen går jag ut på uteplatsen och röker en av mina cigariller, kanske en hel och inte en halv, som jag brukar.