här. Min pappas födelsedag, som jag minns det brukade det vara sommar då, mamma brukade spara ihop dom sista jordgubbarna för säsongen till tårtan. Jordgubbssorterna var annorlunda då, tror jag. Och pappa dog på våren innan han skulle fyllt 62, det är märkligt att tänka på. Han betydde så väldigt mycket för mig, fortfarande saknad. Som det brukar heta – i tacksamt minne bevarad.

Och det regnar, vi åt ärtsoppa. Och dagen började inte alls bra efter en ganska stillsam natt. Maken var uppe vid halv fem och sen strax efter sju. När jag sen gick upp, försökte jag gå så tyst som möjligt, men jag hann bara ut i badrummet, så ropade maken. Och jag gick tillbaka och frågade vad han ville. Jo, men han var hungrig och ville ha frukost, och jag förklarade att det fanns ingen frukost än. Jag hade inte ens hunnit klä på mig. Men han hade sett en timme fel på klockan och trodde att jag, när jag gick ut ur rummet, hade misslyckats med att väcka honom till frukosten, så nu ville han säga att han minsann var klar. Men det var ju varken jag eller frukosten. Det har f ö aldrig hänt att jag misslyckats med att väcka honom till frukost, och att jag i så fall bara skulle gå ut igen är – för mig – en bisarr tanke. Så för mig var det en usel start på dagen. Så nu har jag tittat på nätet efter mer effektiva projektionsklockor, så att det ska vara enklare att se rätt.

Det är så svårt det här, att växla mellan att vårda och att leva ett mer vanligt liv.