på alla sätt. Maken och jag satt en lång stund på uteplatsen, jag med fådda cigariller och ett glas trebbianovin, också fått iofs (av barnen), och med en avliden vinälskande vän i minne, han gillade trebbiano. Och så ringde vänner, dom jag skulle stått med där på gräsmattan och tittat ut över sjön, och vi hade ett roligt samtal och avhandlade dagen och tiderna. Nästan en känsla av normalitet, men ändå inte.

Jag undrar förstås hur det kommer att gå med sömnen och natten, men det ordnar sig väl. Och samtidigt kan jag bara konstatera att dom här fyra månaderna vi har suttit inne mer eller mindre, verkligen inte varit positiva för maken. Allt, precis allt, tar oändligt mycket mer tid och kraft för honom. Men en mycket förstående vän under dagen gick och hämtade en stol med karmar till maken och det var underlättande. En detalj, men det betyder en del.