torsdag, 23 juli, 2020


på alla sätt. Maken och jag satt en lång stund på uteplatsen, jag med fådda cigariller och ett glas trebbianovin, också fått iofs (av barnen), och med en avliden vinälskande vän i minne, han gillade trebbiano. Och så ringde vänner, dom jag skulle stått med där på gräsmattan och tittat ut över sjön, och vi hade ett roligt samtal och avhandlade dagen och tiderna. Nästan en känsla av normalitet, men ändå inte.

Jag undrar förstås hur det kommer att gå med sömnen och natten, men det ordnar sig väl. Och samtidigt kan jag bara konstatera att dom här fyra månaderna vi har suttit inne mer eller mindre, verkligen inte varit positiva för maken. Allt, precis allt, tar oändligt mycket mer tid och kraft för honom. Men en mycket förstående vän under dagen gick och hämtade en stol med karmar till maken och det var underlättande. En detalj, men det betyder en del.

med våra mått, men i väg kom vi. Trots en del trassel med det praktiska, men det hade jag liksom väntat mig. Fast sen var jag så koncentrerad på andra detaljer att jag upptäckte, när jag steg ur bilen, att jag glömt mobil och plånbok, inte så bra. Fast vi gick in i kyrkan och bad dom inledande bönerna. Sen blev det en liten paus och rara människor kom fram och pratade med maken. Jag insåg att klockan var 09.37, jag skulle hinna åka hem och hämta mobil och plånbok före 10, så det gjorde jag. Jag gled in igen bredvid maken 9.55 och han hade knappt märkt att jag var borta. Sen var det högmässa, att få sjunga tillsammans med andra, så fint. Så skulle det ätas lite i en närbelägen lokal, men då tryckte jag ner maken i en lånerullstol och körde honom dit. Det gick lätt i den lilla nedförsbacken dit, men sen skulle vi tillbaka till kyrkan och det var lite tyngre, men gick oväntat bra. Vi hade tur med vädret.

Och nu sitter vi och andas ut, tacksamma och lite sorgsna ändå.