onsdag, 22 juli, 2020


det ändå är med tekniken. Det fungerade faktiskt i princip utmärkt. Men det där att sitta och titta på ca 75 personer, som man så gärna velat träffa, och sen sjöng vi gemensam slutpsalm, samma som alla år, och sen reste jag på mig och gick ut i köket och tog hand om disken från lunchen. Egentligen borde vi tagit hissen ner från övre våningen och maken skulle satt sig i soffan och jag hade gått ut en kvart i solskenet, och sen hade vi gått in till en god middag. Nå ja, vi åt en god lunch innan, så det ska jag inte klaga på, men konstigt är det.

Och jag fick sms från Äldsta att dom kommit lyckligt hem till sig, bra. Jag hade fattat fel och skickat present till äldsta dotterdottern till sommarhuset, men där hade den kompetent eftersänts redan, så kanske kommer den ändå fram, kanske en dag för sent, men ändå.

så här långt. Jag gick förstås upp, trots att jag drömt att jag befann mig på ett stort engelskt varuhus, ett sånt där som hade en glasöverbyggnad, men där kunde jag ju inte stanna. Så jag gick upp och gjorde vit chokladmousse (av pulver) som ska stå i kylen ett par timmar. Och sen gjorde jag grahamslimpor, som står och jäser i den än så länge kalla ugnen. När jag slutat skriva ska jag sätta på värmen. Och så tog jag fram portionsbitar av lax och ska röra ihop en kall sås, och så färskpotatis till. Efter kaffet ska vi väl sen vara beredda på ett nytt zoom-möte.

Och inte är jag särskilt uppiggad av att läsa att ytterligare 4 personer sen förra veckan befunnits smittade av covid 19 i vår lilla kommun. Det ligger ständigt och skvalpar i medvetandet.