lördag, 11 juli, 2020


även om fönstren nu, efter allt regnande, ser ut som om jag aldrig putsat dom. Men det är så pass varmt ändå att jag kunde sitta på uteplatsen med ett mycket litet glas limoncello när jag hade tvättat håret.

Men det har varit en knepig dag, lite mentalt utmattad får jag nog säga. I morgon får vi börja om igen. Jag har lagat middag till i morgon, och ska frysa in halva till en annan middag.

När jag ändå lyssnade på något annat på youtube, så dök det upp en norsk gossopran, Aksel Rykkvin, alldeles lysande röst, numer baryton vid sjutton års ålder, också lysande. Gossopran är ju en ganska kort karriär, maken har berättat hur det kändes första året han inte längre nådde upp. Men att en gång ha kunnat…

i natt väckte mig. Det slog så kraftigt på vårt västerfönster där i sovrummet att jag vaknade. Och då var det lika bra att maken fick gå till badrummet och sen kunde jag inte somna om på drygt en timme. Lite segt. I morse hade jag gärna sovit en timme till, men rutinerna kan inte förskjutas hur som helst. Det är ju medicinerna och alltihop, så det är lika bra att sätta fötterna utanför sängkanten.

Och snart ska jag sätta mig med tidningen, men jag hann läsa Karin Tunberg i SvD iaf. Hon ville kunna resa sig och gå ifrån den tråkiga Karin hon blivit under karantänen. Jo då, fast jag var inte så rolig innan heller, men visst vore det iaf roligt att återgå till nån sorts normalitet, vad det nu är. Jag tänker på vännen, som ringde i går, också riskgrupp, men hon förklarade att dom handlar själva varje måndagsmorgon kl 7, för dom vill se vad dom köper. Ja, det skulle jag också vilja.