torsdag, 9 juli, 2020


prinsessan Christinas bok om hennes farmor, kronprinsessan Margareta. En vacker bok, men inte bara det, mycket tidshistoria och så farföräldrarnas historia, som börjar i Kairo. Stormande förälskelse, verkligen gripande på alla sätt, och så hennes död elva år senare, som verkligen förändrade makens liv. Jag tror att det är som Christina skriver, en dörr stängdes för honom, en dörr som aldrig kunde öppnas igen. Jag minns också dom fantastiska bilderna i förra årets utställning på Sofiero, dom glada bilderna av familjen som badade, som levde ett befriat sommarliv. Samtidigt som man arbetade med trädgården, inredde slottet och så alla dessa brev som Margareta skrev. Iofs, kvinnor i hennes situation skrev mycket brev, i en omfattning vi har svårt att förstå kanske. Och det ger en så omedelbar insikt i ett liv, som pågick runt omkring.

så skulle jag nog önska mig att någon i ansvarig position skulle försöka, åtminstone säga att dom försökte, snickra ihop nån sorts strategi hur vi som sitter rätt instängda ska kunna hantera våra stackars liv. Som det nu är hör inte jag något annat än att den famösa gruppen 70+ ska sitta inne och undvika kontakter med allt och alla tills det finns ett vaccin (som förmodligen inte kommer att snabbdistribueras till just den gruppen heller) – jo, jag vet att vi ‘får’ träffa andra ute med minst två meter avstånd, men vi lever i ett land med synnerligen växlande väder. Och jag vill minnas att under året här kommer det att bli kallare och kallare också. Och nej, jag vet inte hur strategin skulle se ut, jag är ju inte epidemiolog, det påpekar alltid någon om man är det minsta kritisk mot FHM, men dom som nu är det – kunde inte nån där tänka lite på den där gruppen som för tillfället (?) så praktiskt bara ska stänga in sig?

och vad som är orimligt är väldigt svårt att avgöra i ens egen situation. Det tror jag, men det gör det inte enklare. Natten var inte lugn, maken hade det besvärligt. När det dessutom betyder att han kopplar på sin alldeles egna logik blir jag trött, arg och ledsen. Att han verkligen inte förstår att det är väldigt lite jag gör alla mina 24 timmar på dygnet, som inte har någon anknytning till hans behov. Visst, jag sitter och skriver nu och läser i datorn, men om han bara andas mitt namn, så reser jag mig omedelbart och försöker uppfylla hans behov av vad det nu kan vara, att han tappat tidningen på golvet, att han letar efter en bok, att han vill ha nån sorts hjälp öht. Jag medger visst att det känns jobbigt, men det är ännu värre att han inte ser och förstår att det är så. Han säger att han vill ha en ‘vanlig’ tillvaro för oss, men den finns inte längre, har inte funnits sen han sprang nerför källartrappan och satte sig i bilen och åkte bort.

Jag tycker inte om den tjatiga, trötta, ledsna människa jag blivit. Jag klarar inte det här så bra, som jag skulle önska. Och där nån stans balanserar jag mellan rimligt – orimligt. Och nu ska jag kamma mig, det fanns inte utrymmer för det tidigare, och borsta tänderna. Sen är det ärtsoppan.