kan man väl säga om min tillvaro. Det är alltid svårt att se förändringar i närmiljön förstås. Jag undrar lite grann här över att det tycks ha blivit svårare för maken med förflyttningar, jag vet inte om det är så, eller om det blir bättre en annan dag, men det har varit påtagligt långsamt den senaste tiden, svårt att komma ur stolen och så. Och en del minnesluckor dyker upp. Det är ännu svårare att bedöma förstås, vad som verkligen är en förändring och vad som är min ängslan. Jag vet inte.

Och Yngste sa i dag till maken – ‘det var lite märkligt i går, pappa, när du klingade i glaset för att fira min födelsedag, alla vi andra var där för att fira mamma, och det märkte du inte ens’. Lite så är det. Och det är inte så att jag är besviken för min egen del, men det är en del av ett mönster. Han har frågat oändligt många gånger hur Yngste egentligen åker, vad han gjorde i dag och så, och vi pratade om det rätt många gånger i går. Och när Yngste gått ut genom dörren, så frågade maken vart han tog vägen och om han skulle åka tåg. Nej, vi hade ju nyss sagt att han lånade vår bil för att åka till Äldstes familj och att han sen tar tåget härifrån i morgon. Jag vet inte.