lördag, 4 juli, 2020


kan man väl säga om min tillvaro. Det är alltid svårt att se förändringar i närmiljön förstås. Jag undrar lite grann här över att det tycks ha blivit svårare för maken med förflyttningar, jag vet inte om det är så, eller om det blir bättre en annan dag, men det har varit påtagligt långsamt den senaste tiden, svårt att komma ur stolen och så. Och en del minnesluckor dyker upp. Det är ännu svårare att bedöma förstås, vad som verkligen är en förändring och vad som är min ängslan. Jag vet inte.

Och Yngste sa i dag till maken – ‘det var lite märkligt i går, pappa, när du klingade i glaset för att fira min födelsedag, alla vi andra var där för att fira mamma, och det märkte du inte ens’. Lite så är det. Och det är inte så att jag är besviken för min egen del, men det är en del av ett mönster. Han har frågat oändligt många gånger hur Yngste egentligen åker, vad han gjorde i dag och så, och vi pratade om det rätt många gånger i går. Och när Yngste gått ut genom dörren, så frågade maken vart han tog vägen och om han skulle åka tåg. Nej, vi hade ju nyss sagt att han lånade vår bil för att åka till Äldstes familj och att han sen tar tåget härifrån i morgon. Jag vet inte.

med rejält avstånd. Yngste tittade in och lånade bilen på väg från Tvåan till Äldste. Han medförde dessutom resterande del av presenten till mig, mandelskorpor och diverse olivoljor av bättre kvalitet, nån sorts pasta och apelsinmarmelad och salt från Sicilien. Och vi kunde sitta och prata en stund. Det är skillnad att få ses och inte bara med mobilen, ens bildsamtal. Men han är optimistisk att det kommer att lösa sig. Jag hoppas han har rätt, fast mitt tidsperspektiv ser förstås annorlunda ut.

Och regnet öser ner. Yngste fick låna ett paraply, det råkade stå ett i stället, som rentav var märkt med hans namn, han använde det en sommar för länge sen. Han planerar kanske en resa åt det här hållet om en månad eller så. Jag kan inte riktigt planera längre, det finns inga hållpunkter i det här livet.

med vädret, eller snarare frenetisk planering med väderappen i högsta hugg, för fredagen var verkligen ett mycket bättre alternativ än i dag. Det småregnar och blåser, äta utomhus hade verkligen inte varit särskilt praktiskt. I går var det lite växlande, men då och då rätt varmt. Jag hade ju smort maken med solskyddsfaktor i pannan, men han blev lite röd där håret är mer glest s a s.

I morse slog det till med rekordsovmorgon, kanske inte oväntat. Maken var uppe halv sex, och sen hade jag väldigt svårt att somna om och när jag väl somnat, så sov jag. Tydligen. Det behövdes. Så nu tittar vi på regnet. Tvättmaskinen, som det inte var nån idé att sätta på i går, snurrar i dag i stället.

I går kväll avstod maken rentav Aktuellt, han tittade på kanal- eller snarast flodfärden. Pru och Tim åkte på Bramaputra och drack assamté. Innan hade vi tittat på första delen av ett program om människor som ska springa London maraton, som ett led i att bekämpa olika sorters psykisk ohälsa. Vi kommer att titta på del två nästa fredag också, väldigt berörande människoliv. Det är väl lite sent att börja springa maraton i mitt liv, jag springer ytterst ogärna öht, och det här tramsiga knät skulle nog tycka det var dumt. Men som princip tror jag det är bra. Det finns mycket i livet, som kan trassla, den nuvarande situationen är inte optimal förstås, men det finns mycket bagage på olika plan. Häromdagen skickade jag nån sorts mail till tre personer, den första svarade mycket positivt och fint inom en timme, tacksam för det. Nummer två återkopplade lite senare, också mycket fint. Jag väntade mig inte mer svar, om man säger så. Tredje mannen (visst är det en lite skrämmande filmtitel, eller har jag helt fel?) väntade jag ingen reaktion från, för många år sen hade vi en bra relation, samarbetade i väldigt mycket, ganska tätt, men sen gick det alldeles åt pipsvängen. Så kan det bli. Så i går eftermiddag, när jag såg att det kommit ett mail från den adressen, så sköt jag upp öppnandet väldigt länge. Jag satte mig och korrekturläste ett annat mail, som jag ska skriva ut och göra ordentligt senare, och sen kunde jag ju inte skjuta upp det hela längre. Och förvåningen när det var helhjärtat positivt och väldigt vänligt har jag väl knappt kommit över än. Ja, det oväntade händer.