dom är det, faktiskt. Äldste och familjen där hade dukt så fint och praktiskt ute i trädgården. Maken och jag satt vid ett eget bord. Och det fanns väldigt mycket mat, inklusive dom egenodlade sockerärtorna, som omedelbart tog mig tillbaka till min älskade farmor. Bara det. Och sen det överdådiga kaffebordet, inklusive äggosten som svärdottern fick ut ur formen på det mest eleganta vis.

Och maken hurrade för Yngste, som ju fyllde nyss, och barnen hurrade för mig, som fyllde på påskafton. Och dom hade ordnat presenter, örhängen och parfym och en korg, som skulle innehållit italienska delikatesser. Äldsta gnisslade tänder, för speditionsfirman hade missat leveransen, men jag fick vin och limoncello iaf. Och Yngste fick en enormt tjusig kaffebryggare att släpa med sig på tåget sen.

Och jag är rätt rörd över dom, inte bara en liten klump i halsen. Och maken klarade att ta sig från och till bilen, som jag körde upp på gräsmattan, men det går väldigt långsamt, mycket mer så nu. Så han kämpar.