fredag, 3 juli, 2020


från dagen. Lilla minsta sondottern, som brast ut i vattkoppor på skolavslutningen, och som hade jättemånga överallt när vi sågs senast, var nu helt slätt skär, fantastiskt. Men lite äldre syster är nu rejält prickig, fast på intorkning s a s. Hon har dessutom ett ganska skrapat knä mitt i allt, men var vid gott mod.

Och lilla hunden var väldigt entusiastisk när vi kom, hon är så vänlig, hon fick vara med, bunden med rejäl kedja. Hon rullade ihop sig som en liten kanelbulle och sov sen där på gräset. Fast då kom den unga grannen förbi, den energiska släktingen namngiven efter makens mormors mor, hon som åkte två gånger till Amerika. Alltnog, den unga kvinnan har tre hundar, en rådjursjagande som självklart går i koppel så här års, och så en sexmånaders rhodesian ridgeback och en svart i samma storlek. Dom gick fritt och gick upp två steg på gräsmattan hos oss, och hon sa omedelbart ‘nej’ och det räckte, dom gick självklart fot sen, och husets egna lilla hund vaknade ur sin slummer och skällde upprört, men allt avlöpte mycket lugnt. Imponerande.

dom är det, faktiskt. Äldste och familjen där hade dukt så fint och praktiskt ute i trädgården. Maken och jag satt vid ett eget bord. Och det fanns väldigt mycket mat, inklusive dom egenodlade sockerärtorna, som omedelbart tog mig tillbaka till min älskade farmor. Bara det. Och sen det överdådiga kaffebordet, inklusive äggosten som svärdottern fick ut ur formen på det mest eleganta vis.

Och maken hurrade för Yngste, som ju fyllde nyss, och barnen hurrade för mig, som fyllde på påskafton. Och dom hade ordnat presenter, örhängen och parfym och en korg, som skulle innehållit italienska delikatesser. Äldsta gnisslade tänder, för speditionsfirman hade missat leveransen, men jag fick vin och limoncello iaf. Och Yngste fick en enormt tjusig kaffebryggare att släpa med sig på tåget sen.

Och jag är rätt rörd över dom, inte bara en liten klump i halsen. Och maken klarade att ta sig från och till bilen, som jag körde upp på gräsmattan, men det går väldigt långsamt, mycket mer så nu. Så han kämpar.

och jag valde att byta lakan i morgon. Nu står jag här och tittar på min tänkta packning, jag tror att allt kommer med. Det tror man väl alltid iofs. Maken ser prydlig ut i sin relativt nya ljusblå skjorta, han har haft ljusblå skjortor i hela vårt gemensamma liv f ö. Och jag har smort in hans panna med solskydd 50, så det hoppas jag ska räcka. Om det nu inte blir regn. Men självklart har jag regnjackor med i packningen.

Och så klart tänker jag på att det är ganska snart två år sen vi åkte samma väg för att träffa makens kusiner och försöka göra någon sorts överenskommelse om huset och egendomen. Det tog ytterligare drygt fyra månader och en hel del trassel innan det var klart, men jag minns den där känslan när vi åkte upp på gårdsplanen och gräset stod högt och rödbränt och allt såg så övergivet ut. Nu är det väldigt annorlunda, så tacksam för det, en hel del kvar att göra, alldeles oavsett att det alltid finna mer saker att göra när man har hus och uthus inte att förglömma. Men det är ett hem nu för en glad familj och vi andra kan komma dit och känna att det på något sätt är vårt hem också.